Lagomkristendom
Häromveckan var jag på en konferens. Föreläsaren, en australiensare som bor i Kanada, hade inför resan till Sverige försökt lära sig lite om Sverige. Det som han fann var speciellt kännetecknande för Sverige var begreppet "lagom". Ett begrepp som inte förkommer på många andra språk.
Sverige är lagomlandet. Inte för mycket och inte för lite. Vi säger ofta att lagom är bäst. Vi vill inte vara alltför extrema åt något håll. Vi vill inte sticka ut för mycket. Vi vill gärna vara i mittfåran.
Men då det gäller kristen tro så är lagom inte bäst. Det är precis tvärtom: Lagom är sämst. "...du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun." (Upp 3:15-16).
Det största budet är inte att älska Herren lagom mycket utan med hela sitt hjärta och med hela sin själ och med hela sitt förstånd (Matt 22:38).
Om Jesus hade engagerat sig lagom mycket i människornas situation, så hade ingen kunnat bli frälst. Men Jesus gav allt: intill döden på korset.
Om de första lärjungarna hade engagerat sig lagom mycket i uppdraget att vittna för hela världen, hade det inte blivit någon kristen församling på jorden. Men de gav allt. De flesta av apostlarna fick ge till och med sitt liv.
Jag tror att vad vi behöver i dag är människor som vågor komma fram ut lagomkristendomens dimma. Människor som har hört, sett och upplevt Guds förvandlande kraft i sina liv och som är beredda att satsa allt för att vara ett bönesvar på Jesu bön: "Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen."
Peppe
