Sökare eller "finnare"?
Ibland låter det som om det finaste man kan vara är att vara sökare. Om man är framgångsrik i sitt sökande och finner något och tror sig veta något, så betraktas man ofta som arrogant och överlägsen. -"Varför skulle du veta något, som inte vi vet om?" eller -"Varför menar du att din sanning skulle vara sannare än min?".
Förre ärkebiskopen K.G. Hammar betecknade sig själv som sökare, snarare än troende. Han tyckte att det var en ödmjuk inställning till livet. Men det var väl meningen att ärkebiskopen skulle vara ledare och inte sökare. För om en blind leder en blind...
Jag tror att Bibeln har ett helt annat ideal än att vara sökare. "Den som söker, han finner". Det är inte meningen att vi ska vara vilsna hela livet. Vi ska söka för att finna, inte för att förbli sökare. Bibelns ideal är inte att vara sökare. Bibelns ideal är snarare att vi ska tro. Tro riktigt mycket, på gränsen till veta. Bibeln säger bl.a. i 1 Joh 5:13 "Detta har jag skrivit till er.....för att ni skal VETA att ni har evigt liv"
Jesus dog inte på korset för att vi skulle vara sökare. Han dog för att vi skulle kunna finna vägen till Jesus.
