peppebaron

Almedalen den 10 juli 2008

Dagarna är fyllda av aktiviteter runt Frälsningsarméns och Dagens gemensamma seminarieprogram under Almedalsveckan. Totalt under veckan erbjuds över 700 seminarier som försöker locka folk.

Dessvärre får jag inte tid över att gå på någon annans seminarium, men i går morse, då jag var ute och delade ut inbjudningar till vårt seminarium, träffade jag en person som just kom från ett seminarium om beroende och medberoende. Han sa entusiastiskt att han hade lärt sig ett nytt ord under seminariet. Ordet var "bekräftelseberoende".

Jag tycker att det är ett ord som på ett bra sätt beskriver den tid vi lever i. Vi lever i ett individualistiskt samhälle där jag och mitt står i centrum. Föreningar och kyrkor klagar på att människor i dag inte vill ta ansvar. Inte binda upp sig för ett förpliktigande medlemskap. Många väljer att inte gifta sig för att inte bli för uppbundna. Relationer ses ofta som ett medel att tillföra mig något. Då jag inte får det jag behöver i en relation, så behöver jag den inte och kan lämna den.

Vi vill vara i sammanhang där vi blir sedda och bekräftade. Brist på bekräftelse, eller då andra blir bekräftade mer än jag själv, upplevs till och med ibland som en kränkning. Och då vi ständigt blir kränkta blir vi till slut sjuka.

Är jag OK? Är jag smal nog? Är jag vacker nog? Är jag klok nog? Varför är det ingen som bekräftar mig?

I går var det ett nyinsatt seminarium på Frälsningsarmén. Det var "Unga humanister", som hade utmanat några unga kristna för ett panelsamtal som handlade om religionen verkligen behövs i dagens samhälle. Två ungdomar från Frälsningsarmén hade ställt upp och jag hörde efteråt att det hade varit ett mycket positivt seminarium. Men frågan speglar bekräftelsetänkandet. Behövs Gud så får han finnas, behövs han inte måste han avskaffas. Det är mina behov som står i centrum. Behöver jag en Gud så skapar jag en som passar mig. Då ska det vara en Gud som kan bekräfta mig och varje kväll då jag lägger mig för att sova, måste han viska i mitt öra: "Väl gjort, du trogne och gode tjänare." Om han inte sköter sitt jobb, behöver jag honom inte.

Livet handlar om att jag ska förverkliga mig själv. Alla som kan bidra till mitt självförverkligande är välkomna in i mitt liv, så länge de bekräftar mig. Sedan behövs de inte längre.

Jag minns en replik från ett tidigare seminarium under veckan då en ung kristen sa att det viktigaste som kristen är inte att förverkiga sig själv utan att förneka sig själv. Och så la han till "Gå ut och predika det, den som vågar."

Det var ju det som var Jesu budskap att den som vill följa honom måste varje dag ta upp sitt korts och förneka sig själv. Sa han inte också att den som finner sitt liv ska mista det och den som mister sitt liv ska finna det? Och sa han inte också att det är saligare att ge än att ta?

Är svenskarna ett bekräftelseberoende folk? Kännetecknande för beroende och missbruk är att man kräver större och större doser. Det gäller för drogberoende, spelberoende, porrberoende - och bekräftelseberoende. Om det är så att svenskarna är bekräftelseberoende så är det inte underligt att statistiken säger att svenskarna är de som är mest sjuka i Europa.

Vad ska vi göra? Ska vi kräva att staten inrättar en bekräftelsemyndighet, dit vi kan komma varje gång vi är i behov av bekräftelse, ta vår nummerlapp och komma fram till luckan för att få bekräftelse? Köerna blir förmodligen långa.

Kanske borde vi i stället tillägna oss mer av Jesu tjänareperspektiv, att ge utge oss själva för andra. Att inte alltid bedöma allt efter hur mycket det kan tillföra oss, utan i stället ge av oss själva till andra. Även då vi tycker att de inte är värda det.

Peppe

www.rupeba.se