peppebaron

Almedalen tisdag den 8 juli 2008

Referat från eftermiddagsseminarium på Frälsningsarmén med Elisabeth Sandlund, chefredaktör på tidningen Dagen.

Det här seminariet kan ses som en fortsättning av förmiddagens seminarium om yttrandefrihet. Vi har en yttrandefrihet som vi kan använda oss av för att tala om tro.

De flest tycker nog att det OK att tal om tro i allmänhet, men alla är inte lika övertygade att man ska tala om sin personliga tro.

Men som journalist vet jag att det inte finns något som talar så starkt till andra människor som den personliga berättelsen. Man kan egentligen inte säga emot min berättelse. Man kan inte säga: "Nej, så upplevde du det inte."

Varför har det blivit en bristvara att tala personligt om tro?

Varför har det personliga vittnesbördet försvunnit på så många ställen?

Jag tror att det finns framförallt tre orsaker:

1/Det personliga vittnesbördet har missbrukats

a) man har gjort nyfrälsta till offentliga personer alltför tidigt, vilket ofta med missbrukare    visat sig vara ödesdigert.

   b) budskapet har förenklats och man har glömt att tala om kampen, smärtan och nederlagen

2/Man tror att folk inte vill lyssna på den egna berättelsen. Det är inte sant. Folk är nyfikna. Avkristningens tid är över, nu har påkristningen börjat.

3/Det finns de som anser att tron ska vara en privatsak som man inte ska prata om med andra. Det kanske är möjligt att vi inte ska dela allt med alla, men vi får be den Helige Ande att hjälpa oss att urskilja vad vi ska säga och vad vi ska vara tysta med.

4/Många säger att de inte har något att säga.

Om du varit kristen hela livet och Gud inte har gjort något i ditt liv som är värt att berätta så är det något som är fel. Och det är inte fel på Gud.

Många bär på en fruktan att tala offentligt. Men de viktigaste samtalen om tro sker inte över mikrofon utan man och man emellan.

Lekmän har en viktig uppgift att vittna. De är de mest trovärdiga eftersom de inte får betalt för att vara kristna.

Bibeln är på många sätt en handbok. I första Petrusbrevet kan vi hitta en manual för det personliga samtalet om kristen tro.

" Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger. 16 Men låt det ske ödmjukt, med respekt och ett rent samvete" (1 Pet 3:15-16)

1/Var alltid beredd att svara

•a)      Var alltid beredd. Ta tillfället då det kommer. Vänta inte till en annan tidpunkt.

•b)      Var alltid förberedd. Ha något att berätta. Hänvisa till Bibeln. Skapa nyfikenhet för ordet. Var påläst

2/Svara var och en som kräver besked. Sökaren. Svara även den som har ett negativt intresse.

Be den helige Ande vägleda dig vilka samtal som leder framåt och vilka som bör avslutas.

3/Ge besked om vårt hopp. Jesus ska komma tillbaka. Det blir ett slut på lidandet. Etik och moral är viktigt men Jesus är inte framför allt vishetslärare. Han är frälsare och Herre.

De finns de som säger att man inte ska vara för utmanande för att inte skrämma bort folk. Men det är tvärtom. Det är till de kyrkor där man blir utmanad som folk går till.

4/Gör det ödmjukt och respektfullt. Om jag vill att de ska höra på min berättelse måste jag vara villig att höra på deras. Var medveten om vår goda sak.

Räta på ryggen

-berätta din berättelse

-var frimodig

Peppe

www.rupeba.se